Läser du Oasbladet, så lägger du säker snart märke till att det ordnas Oashelger, Oasdagar, Oaskvällar och Oassamlingar på många platser i landet! Det är väldigt roligt att intresset och arbetet växer. Det beror säkert på att många längtar efter nytt liv i sina egna liv och i sina församlingars liv!
Oasrörelsen har en speciell kallelse till Svenska kyrkan och kristenheten i vårt land. Vi vill uttrycka det så här: ”Oasrörelsen vill lyfta fram det karismatiska livet i kyrkan genom att peka på Bibelns sanning, botens glädje, bönens kraft, lovsångens liv, nattvardens välsignelser, samt en levande församlingsgemenskap med nådegåvorna till tjänst för att bygga upp Kristi kropp”.
Om man vill inbjuda till en Oassamling av något slag så ska den samlingen ha ett innehåll som stämmer med Oasrörelsens målsättning. När arbetet växer som det nu gör, så menar vi i Oasstyrelsen att det är viktigt att just ”Oasnamnet”, överallt och alltid där det förekommer, står för Oasrörelsens inriktning och kallelse. Också att de som medverkar vid en Oasdag står bakom Oasrörelsens kallelse och inriktning. Vi vill att namnet ”Oas” ska sända samma signaler överallt där det förekommer! Annars kan det ju ”gå inflation” i Oasnamnet och det urholkas på sitt goda innehåll.
Därför har Oasstyrelsen en del tankar om hur man ska gå tillväga när man vill anordna någon Oassamling och Oasstyrelsen gläder sig verkligen åt alla sådana positiva och goda insatser!
Vill du ordna en Oassamling, så gör du på följande sätt:
Du kontaktar någon av Oasrörelsens anställda, Lisa Lerman, Hans Weichbrodt, Berit Simonsson eller Lennart Henricsson och förankrar dina planer vad gäller programinnehåll, tid och plats – de vill gärna hjälpa dig i din önskan att anordna någon Oassamling!
Så här gjorde man i Sävedalens församling, vid planeringen av en Oasdag där den 17 november.
1. Visionen
Allt börjar i visionen för vad Herren vill göra i och med vår kyrka.
Att se till så att en sådan här dag blir av är inte svårt. Att planera och genomföra är bara att göra. Men om det ska få bli något som bär frukt är det nödvändigt att den eller de som driver dagen är bärare av en vision. Jämför med t ex en predikan – det är inte svårt att låta munnen gå i 20 minuter, men att ha något att säga är en annan sak…
Jag tror inte på att ordna den här typen av samlingar bara för att det är viktigt. Hjärtat måste ha fått en beröring från Gud. Det är av stor vikt att det finns gudslängtan, iver och en bild av vad man önskar att Herren ska göra en sådan dag. Finns inte det så är det tid att be och vänta till Herren talar. För egen del var det så att Herren för 11 år sedan gav mej en bild av Sävedalens kyrka, full med människor som av hjärtat lovsjöng Herren. Den visionen har jag burit vid mitt hjärta i 11 år. Nu fick jag se det. I full blom.
2. Bönen
När visionen finns omsluter man den med bön. Mycket bön. Mångas bön.
När vi väl började dra i trådarna för den här dagen tog km Ingo Söderlund ett viktigt böne-initiativ. Kanske är det den enskilt viktigaste punkten i förberedelsearbetet. Ingo bad själv, mailade till sina vänner, gav information om böneämne, uppmuntrade mej som kyrkoherde att vara konkret och tydlig i mina förbönsönskemål.
Bönen följde under nästan ett års tid. Ju närmare vi kom 17/11, ju mer ökade bönen.
En av höjdpunkterna var kvällen innan i Sävedalens kyrka då det var utlyst bön för lördagen. Över 30 stycken av våra syskon i Vallhamrakyrkan (pingstkyrkan) kom för att hjälpa oss att be. De stannade över en timma, prisade Gud med oss, bad för rummet, det praktiska, det andliga, för Berit och Erling, för alla som skulle komma. Vi bad om att Guds närvaro skulle vara tydlig.
Lördagen började med bönesamling i sakristian, innan själva programstarten. Bönen drar ner en himmelsk väldoft.
Många har berättat om hur Guds närvaro grep dem när de kom in i kyrkan. Redan första mötet, den första lovsången… redan då var vi igång. Det behövdes ingen startsträcka, för allt var redan genomsyrat av Guds Ande.
3. Organisationen
Ingen kommitté. Enkla beslutsordningar. Medvetet har vi hållit oss borta från att dra in för många människor i besluten. Jag vet att detta kan ifrågasättas; vart tar demokratin vägen, och så… Men med korta avstämningar i kyrkoråd och arbetslag så har vi gått efter den vision Herren gav.
Som kyrkoherde var jag ytterst ansvarig. Ingo blev den som på ett särskilt sätt tog böneansvaret. Vår diakon, Marie-Claude Kåveryd, tog en hel del praktiskt arbete; kontakter med köket, kontakter med musiker, kopiering av OH-blad, fixa folk till vaktmästeri och barnpassning etc. Vi tre blev, utan att det var tänkt så, den grupp Herren valde för att hålla ihop förberedelserna av dagen.
4. Teamet
Inte ”one-man-show”. Vi är Kristi kropp. Kyrkoherden var värd och mötesledare under dagen. Men vi var ett team som backade upp varandra; prövade profetior och bilder, stämde av om vi trodde att Herren ville göra något som inte var planerat. Fanns inte dom i närheten var jag mån om att söka kontakt med någon annan jag hade andligt förtroende för. Två ser mer och hör bättre än en. Utan teamet hade jag inte velat stå i situationen.
Till denna rubrik kan jag också sätta in alla de som stod i förbönstjänst. De var i tjänst hela dagen. Med uppgift att bedja om Guds Ande och ledning. De skulle vara lyssnande mot Gud och människor. Flera av dom fick också stå i direkt betjäning av människor, lägga händerna på dem, smörja med olja, trösta, ge ord och bilder från Herren själv.
Hit kan också läggas lovsångsteamet – de hjälptes åt att leda oss fram till Guds tron. Utan lovsången, utan teamets arbete hade dagen inte blivit vad den blev.
Claes Josefsson