Oneness blessing

Teologiska rutan, Oasbladet nr 4 2010

Av Torbjörn Freij, pastor och författare

Oneness blessing är en av de senaste företeelserna på det andliga smörgåsbordet i vårt land.

En grupp präster och psykoterapeuter besökte Sri Bhagavan vid Oneness university i Indien för att lära sig och initieras i denna form för meditation och överförande av fridfull energi.

I Engelbrektskyrkan i Stockholm hålls nu regelbundet nattvardsgudstjänster där Oneness blessing är ett inslag.
Sri Bhagavan är inte kristen utan betecknas i stället som en Avatar. Det är beteckningen på en gud som har stigit ner till jorden. Han hävdar att den ”upplysning” han förmedlar ska leda in i den gyllene tidsåldern år 2012.
– Det handlar inte om att omfamna en ny religion, eller att snickra på vår egen mentala trosöverbyggnad, utan om att erfara en inre frid, att få ett erfarenhetsmöte med den helige Ande, närvaron eller vad man väljer att kalla den starka inre livsgnistan, livskraften, som är större än oss själva, sa Per Henriksson, en av deltagarna i studieresan till Dagen för ett år sedan.
Oneness blessing förmedlas genom handpåläggning. Det beskrivs som en initiering eller energiförmedling som sätter oss i kontakt med vår egen inneboende gudomlighet.
Det finns mycket man skulle kunna diskutera kring den här företeelsen men jag vill peka på några viktiga punkter:
• Föreställningen om människans inneboende gudomliga gnista har ibland helt enkelt bara varit insikten om att människan är född till gemenskap med Gud och har en obotlig längtan efter Gud. Kungens avbild finns kvar på enkronan – även om den är borttappad. Men här går man mycket längre. Här förutsätter man inte att människan behöver bli född på nytt genom vatten och Ande. Här handlar det snarare om att uppliva den egna gudomlighet som anses slumra i varje människas inre. Man hör ekot från ormen i Eden, som erbjöd människans ett alternativ till att böja sig under Gud: ”Ni ska själva bli såsom Gud”.
• En andlig energi som förmedlas genom en hinduisk avatar måste beskrivas som ett ockult andedop.
• Samma teologiska grupper i svensk kristenhet som tycker att Oneness blessing är något underbart kan i andra sammanhang uttala sig närmast föraktfullt om kristna som är så smalspåriga att de vill hålla sig till Bibeln – och ännu värre: som tror att Bibelns beskrivning av förbön genom handpåläggning i Jesu namn kan förmedla Guds helande kraft. Sådant tycker man borde förbehållas naiva pingstvänner. Dessa moderna, sofistikerade andliga sökare nöjer sig inte med mindre än en nedstigen gudomlig mästare i Bhagavans gestalt.
Förutom att vi naturligtvis tvingas upplysa människor om vad Oneness blessing i grunden är måste vi också som Guds folk i vår tid erbjuda konstruktiva alternativ. Boken (Bibeln) är full av dessa:
• Led människor till tro på Jesu fullbordade verk. Det går då inte att undvika det tydliga budskapet om att människan måste bli född  på nytt genom vatten och Ande.
• Lägg händerna på varandra och bed om en ständig uppfyllelse av den helige Ande –inte en opersonlig kraft utan en Vän och Hjälpare som alltid är hos oss och pekar på Jesus.
• Lägg händerna på de sjuka och bed i Jesu namn om helande och upprättelse. I all vår litenhet måste vi våga förmedla himmelrikets krafter. Det är inte vi som helar människor. Det kan bara Gud, men att lägga händerna på de sjuka är kyrkans tydliga uppdrag och mandat.
• Det är inget fel att ha en god dialog med alla människor av god vilja. Vi behöver inte frukta eftersom Han som bor i oss är större. Däremot behöver vi inte i toleransens namn kapitulera som kyrka. Ett samtal med dem som gått vilse kan bara bli konstruktivt om vi som kristna vågar stå för det unika i evangeliet. De är inte hjälpta av att vi ber om ursäkt för den skatt vi har fått att förvalta: evangeliet om Jesus Kristus, den korsfäste, uppståndne och levande Herren.


Torbjörn Freij har varit baptistpastor och andreredaktör på Dagen. Han arbetar nu som konsult inom rehabilitering men också som rådgivare till många kristna sammanhang när det gäller frågor om andlig urskiljning.